obehaglig oro

det går en rysning över huden...den sakta ålande svart och tunn orm. den väcker oro och obehag. den är olycksbådande kall.
något väntar mig. som inte är gott. och jag känner det. jag vet inte varifrån det kommer, om det är en inre demon som reser sig för att självdestruktivt straffa eller en folkmassa med knivar som rör sig i min riktning.

om min hjärna syntes på en skärm eller duk så skulle det vara en skräckfilm med sjukt vackra scener.

jag är så rädd för människor. det är inte klokt egentligen.

ormen kryper upp ur glädjen, som i en folksamling där man känner igen alla ansikten och plötsligt ser någon som inte tycks passa in. någon som liksom ljudlöst ställt sig emellan och borrat hål i marken under sig så att kallvattnet sipprar upp i sprickorna mellan människorna. Så att de delar på sig och plötsligt tittar på dig med andra ögon och du är inte en del av utan du är bara fel utav och det är bäst att springa allt vad du kan.

Kommer ni ihåg Jan Kask? sångaren i Brainpool. Jag har deras skiva painkiller liggandes framför mig. Tror att den är från 1995. Janne Kask var i alla veckotidningar och han var så snygg. och det enda jag kan tänka på när jag tänker på honom är något med provhytt och oralsex...och så kanske det var nåt med plastblommor också. jag vet inte varför, jag har väl läst nåt nånstans, det var knappast en personlig incident med herr Kask som framkallar de minnena.

Jan Kask ser litegrann ut som den där ormen...han är lång, smal och svarthårig och väldigt söt minsann...han skulle kunna vara en orm. Om det vet jag ingenting. han är nog trivselviktig, rynkig och pappaledig nu....och vad spelar det för roll?

Det är dags att hålla om S nu. Det är dags att somna varmt och vakna lycklig. Det är dags för mig att sluta vara rädd...

jobba jämnt!

Kolla in det programmet. jag vet inte när det går. men jag brukar äta frukost samtidigt...så det är väl typ söndagseftermiddag runt 15.00. det kanske är repriserna som jag ser?
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=48345&a=538548 konstnärssjälar gör bäst i att inte veta varför de har den lön de har och 12300:- i löneskillnad för samma tjänst (på olika arbetsplatser visserligen) mellan könen är inte så mycket att orda om...

sjukligt sinnesslött studerande

alltså...det här med att plugga. hur funkar det för alla egentligen?

först kan man ingenting, så då blir det kasst. sedan lär man sig lite (efter ca. 40p.) och sedan tjatar man de kunskaperna om och om och om igen och bara lägger till lite fler adjektiv som beskriver något och så undrar jag bara vad jag egentligen någonsin lär mig som är nytt?

och varför är alla studenter så sjukt omotiverade? Jag är inget undantag alltså. Jag älskar visserligen att plugga , men det är bara för att jag får lata mig så väldigt mycket.

jag sitter och skriver mina inlämningsuppgifter till imorgon och det är liksom tio sidor utan att öppna en enda bok, jag bara blajar på och vet att jag kommer att bli godkänd. men jag skäms över mig själv...jomen, det är helt sant! För om jag skulle ta mig an det här livet som en heltidsjobb. åtta timmar om dan. jag skulle ju bli professor ( min dröm) på nolltid.

Innerst inne så vet jag att jag snart kommer att få sota denna lathet : därav studentdrömmen inatt...examenskarnevalståget närmar sig med stormsteg, inte ens ett år kvar! och nu brinner det verkligen i knutarna...mamma...jag är rädd...

"And then you kissed me"

Huden faller av som askflagor från ett bränt träd
gråa lemmar i bitar, skalas av
men fortfarande så långt in till köttet
faller
framåt då mina ben inte längre bär mig
faller bakåt då du ryggar undan för min hand och sotar dina vita fingrar
frasigt flagande, trycksvärta eller sot
och fortfarande så mycket kvar innan du blottar bränt kött

*

Jag drömde inatt att jag stod i en balklänning och skulle ta studenten igen. Jag har aldrig haft balklänning eller gått på studentbal. Men nu var det så. Min lärare frågade oss alla vad vi hade lärt om livet för att kunna leva i det.
och det enda jag visste var att det blir inte bättre. det gör alltid lika ont. Det blir inte bättre. Det gör alltid lika ont. Det blir inte bättre. någonsin. (det var egentligen här som de började sjunga)

och det var karnelval med flaggor och visselpipor och fjädrar och tyger och skramlande instrument. Det var band som marcherade till musik (jag vet inte vad de heter på svenska) och några som jonglerade med eld. hjulade genom eld. Satte eld på hela karnelvaltåget. Hjulade fram som ett rasande eldklot och satte eld på allt runtomkring. Men musiken bara fortsatte.

jag slet av mig tyget runtom mig och klättrade uppför en brant kulle. Det var eld runtom mig och när jag nådde toppen satt alla där. Alla som jag känner men som inte känner mig. alla vände mig ryggen. jag var så glad att se er och ville krama alla men ingen såg mig. jag kände igen alla ryggar. Mitt i allt, frånvända ifrån mig stod the Cardigans och sjöng (och jag har väl aldrig lyssnat på dem förr men...)

And then it hit me that love is a game

like in war, no one can be blamed

yes, it struck me that love is a sport

so i pushed you a little bit more

hem och tillbaka hem

jag har väl ganska dåligt samvete för mitt förra inlägg...men vad har jag inte dåligt samvete för?

festen var ju helt jättesansad och alla var snälla och gulliga och den enda som var full och dräggig var....ehrm...tja, yours truly (Jag minns dock kommentaren "sctänk att jä druggit enåenhal boxabag å vodkadringar och halva flaschan salmiakki och jaä nyggrast här" och alla andras sneda och ändå något roade leenden)...men när vi fortsatte vidare på krogen när festen hade avstannat så var jag bara en daggmask i ett hav av slemklibbiga iglar...usch, det var nog faktiskt det värsta som jag varit med om...könsfördelningen var kanske 75/25 i bästa fall och jag försökte bara att simma fram med armar som i segt snor och jag undrade varför man inte utrustar kvinnor med elfösare när de ska ge sig ut i glesbygden!?

men jag hoppar händelserna i förväg...på flygbussen ut till arlanda kände jag den där jobbiga känslan av ett gummiband som sträcks och lämnar blodiga spår som en utdragen sena som repas upp ur mig och lämnar ett svart tomrum där all ängslan och ångest får plats...Det är alltid lika svårt att åka hem och jag kan inte förstå varför??

Jag flög över kiruna stad, vars belysning fortfarande är den vackraste i världen. Såg vidderna av svarta träd som ärgad hud och snön däremellan med vindar som trasar sönder huden och öppnar variga sår. Himlen var ändlös ovanför mig och jorden var svart och lysena från staden var den enda riktning i vilken man kan söka sig så förstod jag känslan, eller ytterliggare en aspekt av den. Den skräckinjagande ensamheten är aldrig så påtaglig som just där.
När jag är mittemellan Kiruna och borta så är jag precis så ensam som jag bara kan bli.
och när jag landar och ser min familj i ankomsthallen, så brister den blodiga senan och rullar ihop sig som ett skadat och sprucket gummiband.

fest.familj. förfärlig mat (blodpalt och kokt älgkött) och underbar mat (mammas vegetariska alternativ). tårdrypande tal bland talträngda hjärtan. tårtor med övervispad grädde. avsked. bakfylla. resa.

reser. igen. Men det känns aldrig svårt att lämna ("I´ts better to leave than to be left behind"). Inte alls på samma sätt. Det är dåligt samvete för att det är skönt att se arlandas upplysta byggnad. Det är utmattningen i utandningen. Det är inte blod och hårt knutna hjärtslag.
men

det är ensamhet att kliva av en buss mitt i natten och gå över en folktom centralstation i grå snömodd med Håkan Hellström i hörlurarna. Staden är tom och kall och blöt om fötterna.
Bussen håller bus. Men nu åker jag hem. Hem där Nilla och Dante möter mig slött i dörröppningen och där blommorna vissnar när jag är borta.

Milleniets DaliDante, king of my home

Det är fantastiskt priviligerat att känna vassa bengalklor långsamt pressas in i min handrygg när Dante får en stunds magkli. Hans magpäls är som jag kan föreställa mig en vildkatts. Jag kan inte exakt beskriva den, men en viss strävhet och ogenomtränglighet i det varma och långt mjuka. Det är inget domesticerat i hans päls...

ibland så undrar jag om det överhuvudtaget är något domesticerat över honom...där andra ser en vild tamkatt ser jag en tam vildkatt.
Men det alla människor ändå tycks förstå när de möter hans säreget ljusgröna blick är att få vara i hans närhet är en ynnest han förunnar få. Och där han ligger bakom mig ger han mig vildkattsstyrka i ryggen!

/---/

Mina morföräldrar har varit gifta i 60 år den 14 februari. Ikväll ska jag packa en väska och boka en biljett i sista minuten för att fira dem. Jag ska träffa min släkt på mödranet. De består av frodiga kvinnor med hett temperament och svartmuskiga machomän, alla klädda i läderkläder. Alla är "naturliga" och det ska jag tala om, är man på ett visst sätt..."naturlig" är inte den som är annat än hetero, norrlänning och jävlar i mig köttätare!!!
Men det är nog inte så specifikt för min släkt som för hela norrland. Lokalpatrioter med "här är vi oss själva" som paroll...Men sig själv är man inte om man inte är "naturlig"...då gör man sig till...

Självklart är detta så provocerande för mig att jag bara måste "göra mig till" lite extra. Lillasyster intesåyster är ännu värre. Mor suckar och vi tittar under svartfärgade luggar på varandra och tänker "Älska mig för den jag är..." (fast utan den fåniga Josefin Nilssonrösten eller den nördiga låten, bara orden alltså)

Åh, snälla gud, skona mig från skuldkänslorna jag får av att skriva detta om min släkt
och snälla människor, tänk på mig och håll mig lite i handen när du gör det, jag behöver lite mod och kärlek!

oförskämd och otäck

Jag hoppas att jag är läskig. jag hoppas att jag var obehaglig nog för att de skulle känna sig illa till mods.

jag hoppas att jag är ond. Ibland. Att jag kan vara ond också.

skallborrarskratt över äckelpaj med vispgrädde

Jag vet inte om den här gnagande huvudvärken beror på att jag har blivit förföljd av det där skrattet i tre hela dagar nu.

det kan också bero på att jag är så trött...
att jag kämpar så med mig själv...
att jag äts upp av frustrationen av att räcka ut en hand med fingrar tills de knakar och ändå inte nå hans hand...

Men mest av allt måste det vara utsattheten för det egocentriska hos en människa som inte är ego av elakhet utan ren naivitet. Det är tröttsamt nog hos barn, med sina begränsade referensramar, det är tråkigt nog hos tonåringar i sin exklusiva och exkluderande värld. Men hos en vuxen människa är det rent outhärdligt! jag önskar att jag kunde fly från det där skrattet...det förföljer mig in i det mest innersta hörn jag kan krypa upp i...

Jag är så rädd för att bli en likadan människa för någon. Att jag blir den människan med det skrattet och irriterande vanorna. Att jag blir den som någon (den jag älskar) retar sig på. Så smärtsamt.

och när jag känner den rädslan så försöker jag vara snällare, se allt det bra med den människa jag på många sätt ofrivilligt delar stor del av mitt liv med...och så lyckas jag ett tag. Men tre hela dagar hemma är bara för mycket. Varje gång jag hör det där skrattet ( säkert tio gånger under tiden jag skrivit det här) så kryper frustrationen ihop till en hård och elak boll som studsar inuti mitt huvud och gör mig helt vansinnig!!

Men det sjukaste av allt, är att jag, som tyvärr har så svårt för att höra andra människor sjunga. Som allt som oftast känner mig besvärad och illa till mods och överdrivet kritisk, faktiskt, F a k t i s k t anser att den där människan har en mycket vacker sångröst. Och med all den irritation som jag bär så skulle hennes sätt att sjunga med till Lalehskivan driva mig till knivmord...men istället, så lugnar den mig och får mig att tänka: Vilken vacker röst!
Det är samma röst, som i skrivande stund får mina ögon att blöda av irritationsframkallad huvudvärk. Det är så märkligt...människor är. Märkliga.

förresten,
Det där skrattet...det betyder att hon är glad. Det är lycka för någon.

Och vansinne för mig.

höga ambitioner

Vilken fantastisk dag det är idag! idag är dagen då jag ska bli klar med mitt PM.
Jag ska börja skriva det, behandla det och slutföra det just idag. Jag ska börja alldeles snart. Jag har bara haft så mycket att göra fram tills nu: Sortera min otvättade tvätt, diska, leta upp bloglänkar att publicera här, läsa gammal e-post (inkl. massmail), fylla i min kalender, messa lite, gå ut med Line, pyssla med mina groddar, fundera över vad jag ska äta till middag, bädda sängen (att jag just idag bäddar sängen, när det i vanliga fall endast görs en gång i månaden bevisar bara den otroligt ambitiösa stämning vilken jag befinner mig i just nu), rätta till böckerna i bokhyllan, lyssna igenom ny musik, planera morgondagen och fundera över den bästa frukosten på lediga dagar...Sist men inte minst måste jag nog platttånga håret också.
Och dessutom - så ska jag bli klar med mitt PM idag. Det känns fantastiskt. Att jag dessutom endast är tre veckor försenad jämfört med den senaste hemtentan som lämnades in tre månader försent känns också mycket bra. Det visar på en radikal förändring i prestationsnivå.
Jag är bäst.

och det som måste följa med...

Tre gånger dagligen tvingad på knä
av nödvändighetens näve med mull på knogarna
fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan det försummade knackar i ett tomt bakhuvud,
fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,
sex gånger bortmotad från rummet med den hemliga
flöjten,
sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett,
nytt trots,
varje natt famnad av en sorg som sjunkit till botten,
svalkad av drömmar, vitsippor, slängda vid
vägkanten
väckt av en gryning med mörka ringar under ögonen

-du tror du kuvar mig liv?

Solveig von Schoultz "Nödvändighetens näve"

hur man börjar - och börjar om

Allt som behövdes var en liten knuff...tur att jag är så lättpåverkad.
askan som kallnat: http://spaces.msn.com/regnaskasweden

men jag älskar ju att börja om. Nytt. Igen. En gång till. Jag vet inte vad jag älskar med det, men jag har fått för mig att det kanske är farligt. Att jag inte kan binda mig. Eller att jag är för bunden och därför om och om igen försöker hitta nya, små och patetiska sätt att slå mig fri...

Men det struntar jag i nu. Jag lägger det bakom mig. Ur askan och in i elden....en gång till.