Ibland blir jag bitter. Jag känner mitt inre knytas hårt av av grönmögliga inälvor, fastbundna av en dragen sena.
Det finns mycket av det som varit som grämer mig och att göra det till någonting bra känns så svårt. Det enda jag kan göra är att lämna det och ta avstamp i det som är just nu, som är så bra, och inte låta det fläckas av det om varit så dåligt.

Och så tänker jag på all den ömhet jag har för den jag älskar så mycket och det känns faktiskt som Jewel sjunger i den där låten,

Hey, you, Know that I would spend, My whole life all over again , To find you

Det är ju sant, även för mig och plötsligt känns allting värt det.