"Att bli älskad är stort (bara att älska kan vara större)"

Ensamheten, min följeslagare
en krafsande hysterika
och
Den stora sorgen
var ett tomrum
så lätt att fylla med alla mina ord

Men harmoni som fyller mig till brädden
dämpar alla ljud
Som kroppens chock, lamslagen panik
eller som den dröm jag drömmer när jag redan vaknat
Då vill jag inte röra mig, så rädd att tappa taget
För inga ord kan återge vad som sker i det stilla
mörkret mellan kroppen och lakanen

Lyckan är sålunda
förvånansvärt likt ett varmt täcke
Som när Josefins mamma värmde våra duntäcken på kaminen
i den utkylda stugan, en vinternatt i lappland
och de brände vår tunna pappershud

Kanske saknar jag orden
och jag har inga sånger
men om de bilder
som utgör dig
var sådana som kunde frammanas ur mig
skulle de skymma all verklighet omkring oss