ut ur askan...

Jag kliver alltid ur askan...men jag ser aldrig någonsin varken rök eller eld. Jag är fast i symbolerna och de dammar och bränner under fötterna...

Min bilder
Namn:
Plats: Uppsala, Sweden

måndag, mars 26, 2007

Vem är Cecilia?

Det är verkligen något väldigt konstigt med Cecilia.
Jag vet inte alls vem hon är, men jag drömmer om henne.

Jag minns att jag drömde om henne i höstas. Nån gång efter att min mormor dog i höstas så drömde jag om en Cecilia vid en gravsten...och också någonting om ett barn.
Cecilias barn(?). En blond, fyllig Cecilia. Kanske 12 år. Jag känner en blond Cecilia som nyligt fått barn, men det var inte hon...tror jag.

I helgen sökte jag upp min ungdoms alla känslor.
De finns i en sliten gul pärm, heter betydelser och samlar ungomstångest på skrivarbläck och med reklampennor. Bland alla noveller och dikter slog jag upp en sida och läste på måfå...
Där, i en dikt, så stod det om en dröm jag haft. Min älskade stod vid en gravsten, på den stenen stod "Namnet på den jag håller kär, står skrivet här: Cecilia"
Bilden slog så tydligt emot mig...samma dröm, med tio års mellanrum. Varför fortsätter jag att drömma om denna Cecilia. Och vem är hon?

Förutom att mysteriet kring Cecilia tätnade resuluterade denna känslofrossa i att jag fann ett avskrivet brev från en gammal vän. Någon som jag då, för så länge sedan, behandlade så illa...
Jag kände tung ångest för barnsliga Johannas beteende och försjönk i djup begrundan över min tendens att känna ilska och avsky mot de stackars få pojkskrällen som av någon outgrundlig anledning kunde finna mig tilldragande...Gud så jag avskydde dem när de erkände något sådant för mig. Jag vet inte om jag egentligen har förändrats.

Nu ska jag iaf. googla Jonas Öhrn, S fick höra mig höja honom till skyarna i ett försök att släta över min usla behandling av honom. Det dåliga samvetet över vad jag gjort fick mig att tjata om den schysste Jonas och hur gott han luktade, inför min stackars pojkvän vilket såklart, såhär i efterhand också ledde till det dåliga samvetet för att min S, hur lite svartsjuka som än ryms i hans kropp, får stå ut med sånt dravel...keep the mystery goddamit...
Fast ATT han står ut med det och t.om kommer med kloka och välvilliga kommentarer får mig ju att smälta som ett påskägg i choklad i vårsolen.