"åh,åh,åh,åh stayín alive"

Den här stackars bloggen är på gränsen till självdöd men ger ändå inte riktigt upp, och jag vill inte riktigt heller släppa taget.
Den är ju väldigt inspirationskrävande och livet är ju för det mesta inspirationskvävande så helt naturligt är den svältfödd.

Men jag tycker om hur delar av mitt liv finns utspridda överallt och kan samlas ihop av mig själv. Att pussla samman och foga hop, att organisera världen och analysera sammanhangen är som en instinktiv livsuppgift och att också skapa osammanhängande strukturer för att sedan kunna urskilja verkligheten mellan dem är det jag måste göra för att överleva.

facebook, msn, fyra bloggar, lika många dagböcker och fotografier som skildrat mitt seende räcker till för att skapa pussel och figursåga sönder verkligheten och sätta samman den igen. Det är bara oärligheten som ställer till det och skapar problem med sina oslipade kanter men jag tror ändå att jag för det mesta är ärlig så att det gör ont. Nedslipad till nagelbädden av ärlighet är jag. Eller är jag?

För många, många, många år sedan talade någon till mig (Jan Kroon btw. Om han nu lyckas återupprepa självgooglandet och också återfinna sig själv här i min minnesbank) om ambivalensen i våra sociala relationer och hur vi blev en ny människa i varje möte. Han talade naturligtvis om våra sociala roller i olika sammanhang, något som jag då, som pre-tonåring vägrade acceptera. Det var också i den åldern som man är som mest socialt missanpassad faktiskt nästan var man än befinner sig.

Han avfärdade nog mitt ihärdiga nekandet till dessa roller som något just pubertalt men det där uttalandet har förföljt mig. Visst vet jag att det är så, att även jag spelar dessa sociala spel, men jag kan inte släppa taget om mitt instinktiva motsånd. Jag tror ändå på friheten i att inte förställa sig och anpassa sig utan vara den man är i alla sammanhang. Jag lyckas inte alls, men det är ändå min strävan. Det är samma strävan som i mina minnen och ord hitta en koherens för den jag är. Nödvändigheten i att överensstämma, att sitta samman för att röra sig framåt utan att falla i bitar och behöva plocka upp sig själv hela tiden.