jag skulle kunna sova istället...

Jag saknar både dödsrädsla och passioner.
Det är en konstig kombination, de tar dessutom ut varandra.
Jag har aldrig klättrat förut i mitt liv men förra veckan klättrade jag femton meter och slängde mig sedan ut. Trodde faktiskt att jag var rädd för höjder.
Men jag har inga begränsningar.Eller önskningar.

Jag saknar både dödsrädsla och passion men egentligen kan man väl sammanfatta det som att jag saknar livsbegär.
men jag saknar inte begär.
eller rädsla. Jag saknar inte livsrädsla.

Jag försöker igen, att skriva. Men jag kan inte ens hålla en blog levande.
Och när jag klättrat uppför väggen och kommit en bit, så kastar jag mig ut, men ingen svindel eller sug i magen kan beskrivas och fallet blir helt platt utan våndor.
Och inget finns att berätta.
Jag har inget att berätta.

Det lever en kvinna i mina tankar. Men jag kan inte berätta om henne, för när jag frigör mig ifrån henne och slänger mig ut så ser jag henne inte längre.

De sa: "Du kan bli hur bra som helst. Ingen har någonsin förut klättra så. Är det inte roligt? Känns det inte bra? Ska du inte köpa utrustning och träna med oss tre gånger i veckan? Vi är imponerade."
Och jag sög åt mig men tänkte, att det kanske skulle gått bättre om jag inte var så tung och klumpig, om jag var en fjäder som virvlade uppåt.
Men helst ville jag bara åka hem.
För det var en dag imorgon också.

Jag önskar många gånger att jag var en fjäder och inte en sten. Eller ett ägginneslutet foster som svävade uppåt genom taget. Istället är jag ett steninneslutet monster. Hårdnad till stenbunden aska. I mörker.

http://www.home.no/edvard-munch/theme/3/aske.jpg