Jag går mycket långsamt.

Mycket långsamt för att se trattkantarellerna.

Först hittar jag nästan inga.

Sen hittar jag bara några till.

Allt som allt en handfull.

Jag kände mig lite kall. Eller så var det kanske en känsla av lycka och vemod på samma gång.

Jag blev lite rädd. Men precis när jag trodde att jag var vilse

så hittade jag stigen igen.

Jag kissade nära stigen.

För jag kunde inte hålla mig.

Men sen förstår jag att jag måste gå hem. För mina skor är blöta.

När jag kommer hem dricker jag te.

Som säkert är gjort på konstgjorda smakämnen.

men det känns så äkta.

Jag känner mig verkligen som original india spice. Och livet ser ut som paketets etikett.

att försöka skriva

Det tycks mig vara helt omöjligt. Djupt försjunken i mina tankar hittar jag berättelserna och orden men att fokusera dem till skrivna ord känns så gott som omöjligt. Jag tror att det är kopplingen till omvärlden som förstör. Skrivna ord blir verkliga och tillgängliga för andra människor. Jag kommer aldrig att bli den människan som kan lösgöra mg från andra människors perspektiv och verklighetsuppfattning för att bara se min egen.

Visserligen är det också så att förståelsen för medmänniskors perspektiv är det som driver och intresserar mig. Många gånger också räddar mig.
Alltså, låter mig distansera egot från omgivningen. Göra mig oviktig. Osynlig. Svävande fågelfoster i ett tunnskaligt ägg (innersta bild).

Att jag överhuvudtaget kan skriva någonting har jag bloggen att tacka för. Det som skrivs här finns inte. Sparas inte. Kan raderas och glömmas.
Men det är inte någon önskan som självutplåning som är orsaken till dessa tankar, ingen dålig självkänsla eller blygsel. Det är en ovilja mot något jag ännu inte definierat eller ens hittat. Därför obearbetat.

Men varför skulle jag nu ens behöva skriva någonting? Varför måste jag nödvändigtvis vara en som skriver överhuvudtaget? Om det inte vore för att drivkraften att skriva är lika stark som den som försöker få mig att låta bli. Båda lika svåra att förstå. Läs mig, se mig, hör mig men säg ingenting, låt mig vara. Har det ens överhuvudtaget med andra människor att göra?
Har jag så många hemligheter jag aldrig vill avslöja? Eller är rädslan den av att öppna en dörr och finna ett tomt rum (som om du tagit alla dina saker och flyttat iväg), eller ett e-postprogram utan nya meddelanden. Att inget finns att se som någon inte redan sett?

Nej, det är inte heller min rädsla. Mina ord är ändå alltid mina. Jag är den subjektiva verklighetsuppfattningens största försvarare. Oavsett hur oorginell den är. Jag bryr mig inte om pretantiöst eller naivt (tror jag?).

Kanske är det instinkten att låta det flyktiga förgås som är mitt problem. Ja, det kanske är en ideologisk övertygelse som räddar mig från mitt skrivande, mig själv och det som skulle kunna göra mig till något konstant istället för föränderligt?


In my place, in my place
were lines that I couldn't change
I was lost