ag

Det blir såhär att jag måste radera om och om igen...
jag blir "för personlig". Förstår inte varför, som om innerlighet skulle vara en egenskap jag besatt?

Jag kan inte skriva utan att bli för mycket och för litet på en gång. För mycket av mig, för litet av dig.

Sånger är personliga på ett helt ok sätt. Inte såsom ett skrivet ord som måste vara tillgängligt för alla. Melodin bär fram det som saknas i mellanrummen.
Tystnaden är för stor hos mig.
Men ändå, är det det som jag säger som blir för mycket. Därför lyckas jag aldrig fylla det här utrymmet. Jag delar med mig alltför mycket när jag försöker.