hem och tillbaka hem

jag har väl ganska dåligt samvete för mitt förra inlägg...men vad har jag inte dåligt samvete för?

festen var ju helt jättesansad och alla var snälla och gulliga och den enda som var full och dräggig var....ehrm...tja, yours truly (Jag minns dock kommentaren "sctänk att jä druggit enåenhal boxabag å vodkadringar och halva flaschan salmiakki och jaä nyggrast här" och alla andras sneda och ändå något roade leenden)...men när vi fortsatte vidare på krogen när festen hade avstannat så var jag bara en daggmask i ett hav av slemklibbiga iglar...usch, det var nog faktiskt det värsta som jag varit med om...könsfördelningen var kanske 75/25 i bästa fall och jag försökte bara att simma fram med armar som i segt snor och jag undrade varför man inte utrustar kvinnor med elfösare när de ska ge sig ut i glesbygden!?

men jag hoppar händelserna i förväg...på flygbussen ut till arlanda kände jag den där jobbiga känslan av ett gummiband som sträcks och lämnar blodiga spår som en utdragen sena som repas upp ur mig och lämnar ett svart tomrum där all ängslan och ångest får plats...Det är alltid lika svårt att åka hem och jag kan inte förstå varför??

Jag flög över kiruna stad, vars belysning fortfarande är den vackraste i världen. Såg vidderna av svarta träd som ärgad hud och snön däremellan med vindar som trasar sönder huden och öppnar variga sår. Himlen var ändlös ovanför mig och jorden var svart och lysena från staden var den enda riktning i vilken man kan söka sig så förstod jag känslan, eller ytterliggare en aspekt av den. Den skräckinjagande ensamheten är aldrig så påtaglig som just där.
När jag är mittemellan Kiruna och borta så är jag precis så ensam som jag bara kan bli.
och när jag landar och ser min familj i ankomsthallen, så brister den blodiga senan och rullar ihop sig som ett skadat och sprucket gummiband.

fest.familj. förfärlig mat (blodpalt och kokt älgkött) och underbar mat (mammas vegetariska alternativ). tårdrypande tal bland talträngda hjärtan. tårtor med övervispad grädde. avsked. bakfylla. resa.

reser. igen. Men det känns aldrig svårt att lämna ("I´ts better to leave than to be left behind"). Inte alls på samma sätt. Det är dåligt samvete för att det är skönt att se arlandas upplysta byggnad. Det är utmattningen i utandningen. Det är inte blod och hårt knutna hjärtslag.
men

det är ensamhet att kliva av en buss mitt i natten och gå över en folktom centralstation i grå snömodd med Håkan Hellström i hörlurarna. Staden är tom och kall och blöt om fötterna.
Bussen håller bus. Men nu åker jag hem. Hem där Nilla och Dante möter mig slött i dörröppningen och där blommorna vissnar när jag är borta.