ut ur askan...

ordlös - useless

2009-02-21T12:48:00.002+01:00

Jag tror inte, hoppas inte att någon fortfarande läser den här bloggen. Om så är fallet ber jag om ursäkt i förväg.
varför skriver jag inte dagbok på något annat sätt?
Men jag gör det, jag skriver där också, men det värker i handen nu, så ovan man är att skriva för hand.
Är i ett helt förtvivlat tillstånd nu.
Fan, jag kan ju ingenting! jag är ju ingenting.
fet, ful, fel och helt talanglös.
Var i världen har jag egentligen plats?
Och om en enda människa till listar matlagning som nån slags god egenskap så tar jag livet av mig. vafan, är det en drift med mig eller? Laga mat?
Det är ju som att säga; men du, du är ju himla bra på att dammsuga!
Se där - vad stolt jag blir!

Nu skriver jag för mig själv. För att se tillbaka en gång. För att minnas. Fast för det mesta är allt jag är minnen. Det ger mig en känsla av att mitt liv har någon slags substans men jag är förbannat ensam med mina minnen här.

"åh,åh,åh,åh stayín alive"

2008-09-14T18:54:00.003+02:00

Den här stackars bloggen är på gränsen till självdöd men ger ändå inte riktigt upp, och jag vill inte riktigt heller släppa taget.
Den är ju väldigt inspirationskrävande och livet är ju för det mesta inspirationskvävande så helt naturligt är den svältfödd.

Men jag tycker om hur delar av mitt liv finns utspridda överallt och kan samlas ihop av mig själv. Att pussla samman och foga hop, att organisera världen och analysera sammanhangen är som en instinktiv livsuppgift och att också skapa osammanhängande strukturer för att sedan kunna urskilja verkligheten mellan dem är det jag måste göra för att överleva.

facebook, msn, fyra bloggar, lika många dagböcker och fotografier som skildrat mitt seende räcker till för att skapa pussel och figursåga sönder verkligheten och sätta samman den igen. Det är bara oärligheten som ställer till det och skapar problem med sina oslipade kanter men jag tror ändå att jag för det mesta är ärlig så att det gör ont. Nedslipad till nagelbädden av ärlighet är jag. Eller är jag?

För många, många, många år sedan talade någon till mig (Jan Kroon btw. Om han nu lyckas återupprepa självgooglandet och också återfinna sig själv här i min minnesbank) om ambivalensen i våra sociala relationer och hur vi blev en ny människa i varje möte. Han talade naturligtvis om våra sociala roller i olika sammanhang, något som jag då, som pre-tonåring vägrade acceptera. Det var också i den åldern som man är som mest socialt missanpassad faktiskt nästan var man än befinner sig.

Han avfärdade nog mitt ihärdiga nekandet till dessa roller som något just pubertalt men det där uttalandet har förföljt mig. Visst vet jag att det är så, att även jag spelar dessa sociala spel, men jag kan inte släppa taget om mitt instinktiva motsånd. Jag tror ändå på friheten i att inte förställa sig och anpassa sig utan vara den man är i alla sammanhang. Jag lyckas inte alls, men det är ändå min strävan. Det är samma strävan som i mina minnen och ord hitta en koherens för den jag är. Nödvändigheten i att överensstämma, att sitta samman för att röra sig framåt utan att falla i bitar och behöva plocka upp sig själv hela tiden.

"Att bli älskad är stort (bara att älska kan vara större)"

2008-01-26T00:56:00.000+01:00

Ensamheten, min följeslagare
en krafsande hysterika
och
Den stora sorgen
var ett tomrum
så lätt att fylla med alla mina ord

Men harmoni som fyller mig till brädden
dämpar alla ljud
Som kroppens chock, lamslagen panik
eller som den dröm jag drömmer när jag redan vaknat
Då vill jag inte röra mig, så rädd att tappa taget
För inga ord kan återge vad som sker i det stilla
mörkret mellan kroppen och lakanen

Lyckan är sålunda
förvånansvärt likt ett varmt täcke
Som när Josefins mamma värmde våra duntäcken på kaminen
i den utkylda stugan, en vinternatt i lappland
och de brände vår tunna pappershud

Kanske saknar jag orden
och jag har inga sånger
men om de bilder
som utgör dig
var sådana som kunde frammanas ur mig
skulle de skymma all verklighet omkring oss

en och en eller alla människor

2007-12-09T22:04:00.000+01:00

Idag har vi handlat julklappar. Det var en spännande upptäckt att det i leksaksaffärer finns två uppsättningar av exakt samma leksak. En blå med pojkar som använder leksaken och en rosa med flickor som gör det. Är det inte fantastiskt?? Jag borde inte förvånas och ändå gör jag det.

Men det jag egentligen ville förmedla var några inspirerande ord från buddhistiska Master Cheng-Yen som jag ska försöka låta vägleda mig:

"Tzu-chi´s beauty lies in the conviction that in the world there is no one I cannot love, no one I cannot forgive and no one I cannot trust. When all minds have been purified, then all hearts can be linked together"

Cheng-yen "Let´s do it together"

heliga hundar och bloggfördelning

2007-11-28T10:03:00.000+01:00

Bokhögen vid sidan om mig är avskräckande hög. Egentligen vill jag åka och träna men inser att idag har jag nog faktiskt inte tid. Att det är så på riktigt och ingen ursäkt är riktigt skrämmande. Samtidigt så har jag aldrig haft en sådan här konstig pluggångest, nu är jag stressad för attjag vill hinna göra ett så bra jobb som möjligt.

Igår hade jag möjligheten att närvara vid ett seminarium om hundar i religionen. Det var otroligt skoj att få ta del av, jag hade kunnat sitta där hela dagen och kvällen. Det känns som att jag valt rätt ämne för min uppsats eftersom det engagerar och intresserar mig på riktigt.

Bara att hoppas på att jag får jobb på ett natur- och djurbruksgymnasium sedan. Det skulle passa min inriktning miljö/djur perfekt. Tänk att jag lyckades styra det åt det hållet fastän det inte blev något av vare sig djurvårdarutbilning eller veterinärstudier.

Jag är lite inaktiv på den här bloggen nu. Jag måste ju fördela tiden mellan gröna fingrar och whippetbloggen. Men jag märker hur skönt det är att få koppla bort studierna med några blogginlägg här och där.

Trött och matt

2007-11-19T18:13:00.000+01:00

Jag vet inte om dove djurtestar, men de gör de säkert. Andra saker gör de bättre, som den här filmen. Jag hoppas och önskar innerligt att alla nya föräldrar jag känner får möjligheten att ge sina barn förutsättningar att motstå kriget mot deras egna kroppar.

2007-11-19T12:22:00.001+01:00

Ibland blir jag bitter. Jag känner mitt inre knytas hårt av av grönmögliga inälvor, fastbundna av en dragen sena.
Det finns mycket av det som varit som grämer mig och att göra det till någonting bra känns så svårt. Det enda jag kan göra är att lämna det och ta avstamp i det som är just nu, som är så bra, och inte låta det fläckas av det om varit så dåligt.

Och så tänker jag på all den ömhet jag har för den jag älskar så mycket och det känns faktiskt som Jewel sjunger i den där låten,

Hey, you, Know that I would spend, My whole life all over again , To find you

Det är ju sant, även för mig och plötsligt känns allting värt det.

Matblogg

2007-11-09T09:50:00.000+01:00

Hejhej

Lite promo för min nya blogg: Johannas gröna fingrar

Jag har egentligen inte tid att pyssla med sådant här just nu. Mina uppsatser är krävande små barn, men lite avkoppling måste man också ha. Eftersom jag stundtals delar ut recept till höger och vänster (men mest till goda vänner) så tänkte jag samla dem alla på ett ställe, tillgängligt för alla.

Om någon vill ta sig an utmaningen att fotografera maten kan viskriva kokbok tillsammans. Let me know!

Kram

2007-10-07T17:58:00.001+02:00

Jag går mycket långsamt.

Mycket långsamt för att se trattkantarellerna.

Först hittar jag nästan inga.

Sen hittar jag bara några till.

Allt som allt en handfull.

Jag kände mig lite kall. Eller så var det kanske en känsla av lycka och vemod på samma gång.

Jag blev lite rädd. Men precis när jag trodde att jag var vilse

så hittade jag stigen igen.

Jag kissade nära stigen.

För jag kunde inte hålla mig.

Men sen förstår jag att jag måste gå hem. För mina skor är blöta.

När jag kommer hem dricker jag te.

Som säkert är gjort på konstgjorda smakämnen.

men det känns så äkta.

Jag känner mig verkligen som original india spice. Och livet ser ut som paketets etikett.

att försöka skriva

2007-10-07T13:46:00.000+02:00

Det tycks mig vara helt omöjligt. Djupt försjunken i mina tankar hittar jag berättelserna och orden men att fokusera dem till skrivna ord känns så gott som omöjligt. Jag tror att det är kopplingen till omvärlden som förstör. Skrivna ord blir verkliga och tillgängliga för andra människor. Jag kommer aldrig att bli den människan som kan lösgöra mg från andra människors perspektiv och verklighetsuppfattning för att bara se min egen.

Visserligen är det också så att förståelsen för medmänniskors perspektiv är det som driver och intresserar mig. Många gånger också räddar mig.
Alltså, låter mig distansera egot från omgivningen. Göra mig oviktig. Osynlig. Svävande fågelfoster i ett tunnskaligt ägg (innersta bild).

Att jag överhuvudtaget kan skriva någonting har jag bloggen att tacka för. Det som skrivs här finns inte. Sparas inte. Kan raderas och glömmas.
Men det är inte någon önskan som självutplåning som är orsaken till dessa tankar, ingen dålig självkänsla eller blygsel. Det är en ovilja mot något jag ännu inte definierat eller ens hittat. Därför obearbetat.

Men varför skulle jag nu ens behöva skriva någonting? Varför måste jag nödvändigtvis vara en som skriver överhuvudtaget? Om det inte vore för att drivkraften att skriva är lika stark som den som försöker få mig att låta bli. Båda lika svåra att förstå. Läs mig, se mig, hör mig men säg ingenting, låt mig vara. Har det ens överhuvudtaget med andra människor att göra?
Har jag så många hemligheter jag aldrig vill avslöja? Eller är rädslan den av att öppna en dörr och finna ett tomt rum (som om du tagit alla dina saker och flyttat iväg), eller ett e-postprogram utan nya meddelanden. Att inget finns att se som någon inte redan sett?

Nej, det är inte heller min rädsla. Mina ord är ändå alltid mina. Jag är den subjektiva verklighetsuppfattningens största försvarare. Oavsett hur oorginell den är. Jag bryr mig inte om pretantiöst eller naivt (tror jag?).

Kanske är det instinkten att låta det flyktiga förgås som är mitt problem. Ja, det kanske är en ideologisk övertygelse som räddar mig från mitt skrivande, mig själv och det som skulle kunna göra mig till något konstant istället för föränderligt?

In my place, in my place
were lines that I couldn't change
I was lost

leda

2007-09-24T15:49:00.001+02:00

nu har jag läst en bok

Plötsligt slog det mig...

2007-09-23T16:29:00.000+02:00

...tänk om jag skulle ta och läsa en bok!?

(senast köpta: carina Rydberg "Den som vässar vargars tänder", Märta Tikkanen "Två", Dag Hammarskjöld "Vägmärken" och en bok om tibetansk konst från loppis)

fu=()=)/=/%&?=^

2007-09-22T23:09:00.000+02:00

Åh, världens tråkligaste lördag!
Jag avbokade ett singstarparty i Uppsala till förmån för - tja,min ekonomi...men just nu känns det som om jag borde tagit ett banklån för att komma iväg. En helg i Strängnäs är helt enkelt olidlig om man inte har några planer.

bajs.

personal DNA

2007-09-22T20:35:00.001+02:00

Nigella forever!

2007-09-18T22:02:00.000+02:00

Om jag skulle tvingas att inleda ett förhållande med en okänd människa, så skulle jag med glädje välja Nigella Lawsson. Sådär svulstigt, hämningslöst och njutningsfullt matlagande hittar jag bara hos - tja, mig själv typ. Men jag kan på inga vis jämföra mig med denna "domestic goddess". Ibland anser jag dock att jag kommer nära, som när jag provar hennes mjölk, fett och mjölfria clementinkaka. Jag provlagade den idag inför en middag på fredag då den är tänkt att serveras med isad mandarinsoppa. Jag ändrade lite i receptet. Orginalet står inom parentes. Lycka till!

3 små citroner (4-5 clementiner, 375g)
5 ägg (6 ägg, jag hade bara 5 hemma)
250g socker (225g socker)
200g mandel, 50g valnöt, malen (250g malen mandel)
1 rågad tsk bakpulver

Lägg citronerna i kallt vatten. koka i 2h. låt svalna. Dela på mitten och ta bort kärnorna. lägg ner de hela frukterna (skal och allt) i en mixer och kör snabbt till puré. Lägg i övriga ingridienser, mixa ihop. häll över i en smörad ringform (21 cm), jag bröade med kokos. Baka av i 190graderC, ca. 60 min (provstickan ska vara torr). Kakan kan behöva täckas med folie efter ca. 40 min för att inte bli bränd. Låt kakan svalna i sin form och därefter vila ett dygn (om du kan hålla dig) innan du glufsar i dig den.

Jag gissar att den är fantastisk till jordgubbssallad eller god vaniljglass. En nötknaprig,kladdkakeaktig,besksöt och vacker skapelse som knullar i munnen!

ett fönster mot verkligheten- bredbandet har anlänt!

2007-09-17T12:42:00.000+02:00

Jag tvivlar på att någon ens läser den här bloggen längre...men det är på sätt och vis som en början. Jag tror att den här adressen är hemlig för de flesta, utom andra bloggare, och syftet med att skriva i den har alltid varit lite luddigt.
Förut hade jag en blogg på spaces (http://regnaskasweden.spaces.live.com/) men så blev den liksom välläst och också på nåt vis omtyckt, och så kändes allt så konstigt. Då bytte jag hit...

Men antagligen är det så, att jag kommer att uppdatera oftare den här hösten. Det känns verkligen onödigt fantastiskt att ha internet hemma. Effekterna av det kommer naturligtvis på en gång - idag har jag inte gjort något studierelaterat överhuvudtaget!

Imorse tog jag en mycket tidig 2hpromenad med tre whippettöser och en presumtiv hundvakt...det var helt knäckande att gå långt, kallt och tidigt utan frukost. Jag vet inte hur jag ska orka ta mig till gymet idag...inte heller hur jag ska fokusera tankarna för att styra upp studiesituationen.
Jag har i vart fall börjat hitta inriktningen på min c-uppsats. Det känns väldigt spännande!

så, alla, jag är på gång...jag har skaffat facebook efter alla påtryckningar och jag finns här...sittandes framför ett fönster mot strängnäs trädtoppar och ett mot resten av världen.

varför jag inte finns

2007-05-29T13:54:00.000+02:00

Det var ett tag sedan...Myrans intåg har vänt upp och ner på tillvaron och ändå inte. Det rätt så stressigt och mycket att göra, framförallt är de tidiga mornarna högst ouppskattade, men hon är en väldigt trevlig liten individ som tar livet med ro och är charmigt valpsöt men förståndigt lillgammal. Vi älskar lilla Myra. Djuren har fått en egen blogg: whippet.blogg.se, kolla in.

Den del av mig som inte är helt uppslukad av hundliv är rätt så sovande just nu, eller i vart fall väldigt trött. Jag är rastlös på jobbet och det som är kvar. Jag vill komma igång med flytten. Samtidigt är jag trött på att fixa och ordna och hålla koll och räkna pengar och allt som bara måste göras hela tiden. Jag har absolut ingen tid till självreflektion men ibland sjunker jag ihop i en gråtande hög i hallen. Inte för att jag har nåt att deppa över men för att jag inte klarar motgångar särskilt bra just nu, hur små de än är. Det är bara för mycket med allt och jag är en svag och liten person.

Idag till exempel, var jag så himla glad för jag hade tänkt sluta tidigare.
Tills jag insåg att jag har lovat vikariera för en annan lärare till 17.00. Då ville jag också gråta, men vi ska se film på hennes lektion så det blir nog soft.

Jag återkommer när jag har ett fungerande liv.

ps. Det kan nog dröja hur länge som helst...;) ds.

en henrietta till hushållet...

2007-04-22T21:14:00.000+02:00

Vilken dag! Varför utsätter man sig för att titta på valpar? Familjetrion tog sig till kennel Swaara för lite valpmys och Linetester.
Line fick gå ett viltspår som hon klarade med viss möda...vi ska nog trots det våga oss på ett anlagsprov inom det snaraste. Det är ju faktiskt skoj att hon gillar viltspår, skulle ju inte vara helt fel att ha en champinjon på det området.
Vi fick också möjlighet att bli dirigerade och klickade av Åsa när vi tränade lite lydnad. Mycket nyttigt och bra och skoj att se att lydnadshelgen för några veckor sedan gjorde sådan skillnad.

men så var det ju det där med valparna...åh, suck alltså...vilka fantastiska små. Självklart var den lilla söta jag fastnat för redan innan den skojigaste, bråkigaste, kaxigaste och roligaste av dem alla. Vi sitter just nu och pysslar och fixar och funderar och vet inte hur vi ska lösa det men vi vill ju, så gärna!

Äh, S läser över axeln,blir flummigt detta...återkommer

långa promenader och finfin fot

2007-04-05T16:25:00.000+02:00

Idag har jag och Petra gått med hundarna i nära fyra timmar. Alla har varit ganska trötta men jag tog mig iväg till veterinären för att vaccinera Line, enligt telefonsvararen hade de öppet men när jag kom dit var det stängt...*suck* 1½ timme wasted...

Vi passade dock på att repa fotkommandot som blir bättre och bättre...måste snabba upp svängarna bara.
Nästa vecka åker vi ut till skärgården och jag längtar efter de perfekta träningsmöjligheterna där ute! Det känns så himla skoj att träna Line just nu!

Ikväll blir det fluffinsbak och kanske ett till träningspass. Recept i nästa inlägg...Men mer än fluffins behöver jag kraaamar! Jag måste åka till S så fort jag kan imorrn!
Glad påsk!

2007-04-04T20:27:00.000+02:00

perfekta blodapelsiner

Jag äter helt perfekta blodapelsiner och jag har en sanslöst tråkig dag. Jag borde verkligen promenera med Line men det är ju så tråkigt i det här vädret...vi tränar inomhus istället.

Idag känner jag ett starkt behov av att tycka om mig själv och bli bekräftad av andra...och jag behöver kärlek! Jag behöver så mycket kramar just nu och jag vet inte vad jag ska ta mig till för jag är alldeles ensam.

Dessutom känner jag för en, otroligt enstaka, gångs skull för att gå ut och ta en öl nånstans...men jag vet inte vem jag ska ringa!? Älsklingen hade ju blivit överlycklig om han var här...jag vill ju aldrig gå ut annars.

Har börjat skriva träningsdagbok om Line (borde väl blogga det kanske) och måste nog göra nåt för att dagen inte ska vara tom. Men jag är verkligen så otroligt trött...skärgårdliv i en hel vecka!!! Läsa Ninas bok och mysa, jag längtar så!

Ps. Se inlägget nedan, hur coolt är det inte att Jonas hittade sig/mig! Ds.
Ps2. Hur kommer det sig att jag inte känner igen mig i ett enda inlägg jag skrivit här? Vem är jag? Ds2.

Vem är Cecilia?

2007-03-26T10:19:00.000+02:00

Det är verkligen något väldigt konstigt med Cecilia.
Jag vet inte alls vem hon är, men jag drömmer om henne.

Jag minns att jag drömde om henne i höstas. Nån gång efter att min mormor dog i höstas så drömde jag om en Cecilia vid en gravsten...och också någonting om ett barn.
Cecilias barn(?). En blond, fyllig Cecilia. Kanske 12 år. Jag känner en blond Cecilia som nyligt fått barn, men det var inte hon...tror jag.

I helgen sökte jag upp min ungdoms alla känslor.
De finns i en sliten gul pärm, heter betydelser och samlar ungomstångest på skrivarbläck och med reklampennor. Bland alla noveller och dikter slog jag upp en sida och läste på måfå...
Där, i en dikt, så stod det om en dröm jag haft. Min älskade stod vid en gravsten, på den stenen stod "Namnet på den jag håller kär, står skrivet här: Cecilia"
Bilden slog så tydligt emot mig...samma dröm, med tio års mellanrum. Varför fortsätter jag att drömma om denna Cecilia. Och vem är hon?

Förutom att mysteriet kring Cecilia tätnade resuluterade denna känslofrossa i att jag fann ett avskrivet brev från en gammal vän. Någon som jag då, för så länge sedan, behandlade så illa...
Jag kände tung ångest för barnsliga Johannas beteende och försjönk i djup begrundan över min tendens att känna ilska och avsky mot de stackars få pojkskrällen som av någon outgrundlig anledning kunde finna mig tilldragande...Gud så jag avskydde dem när de erkände något sådant för mig. Jag vet inte om jag egentligen har förändrats.

Nu ska jag iaf. googla Jonas Öhrn, S fick höra mig höja honom till skyarna i ett försök att släta över min usla behandling av honom. Det dåliga samvetet över vad jag gjort fick mig att tjata om den schysste Jonas och hur gott han luktade, inför min stackars pojkvän vilket såklart, såhär i efterhand också ledde till det dåliga samvetet för att min S, hur lite svartsjuka som än ryms i hans kropp, får stå ut med sånt dravel...keep the mystery goddamit...
Fast ATT han står ut med det och t.om kommer med kloka och välvilliga kommentarer får mig ju att smälta som ett påskägg i choklad i vårsolen.

AAAAH!!!

2007-02-07T10:55:00.000+01:00

Hopplöst ouppdaterad!!!!!!!!

hur kan man inte älska julen?

2006-12-13T11:16:00.000+01:00

Julen inkluderar oftast följande:

Ledighet
God mat
Presenter
Trevligt sällskap
Bra Tv
Låg prestationsnivå

Och kanske också:

Stress
Ekonomiska problem
Familjebråk
Vidrig mat
Slötittande på tv

Men hallå! Är det ingen annan som insett att man faktiskt kan välja bland utbudet? Äcklas du av djurblod som rinner nerför gaffeln på väg in i munnen och har du inga pengar och vill du inte umgås med din hemska släkt? vad finns det då för bra anledning för att utsätta sig för det?

Själv så råkar jag älska att köpa julklappar, men jag har inga pengar i år så då blir det inga. Hatar du att köpa dem eller får ångest av kapitalistiskt svulsteri - LÅT BLI! Kan jag av mina anledningar så kan väl du.

Sluta gnäll och inse att det finns ett val...Hursomhelst, Julen innebär väl också en viss tro på mänskligheten och här kommer ett bevis på min tilltro. Jag ska som sagt inte köpa julklappar åt en enda person, trots det, så presenterar jag här: Min Önskelista!!!

nr. 1 Grönsakssvarv! 950:- http://www.reneevoltaire.se/Handla/

nr. 1 (lika prioriterat alltså) Tävlingslydnadskurs Eva Bodfält http://www.hundkonsulten.se/

nr.2 Böcker (i rangordning):

Under valnötsträdet: Goda idéer från vårt kök
Svinalängorna
Mannen som dog som en lax
en miljard böcker till = presentkort

nr.3 Presentkort på Body shop

nr.4 Nya skor och kläder (take me shopping)

nr.5 Choklad (Annelie K)

det var bara det jag ville säga...=)

från "The lost feeling" (se länk)

2006-11-09T23:54:00.000+01:00

Shuffle (THIS IS SCARY!!! /Jo)
1.Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn't make sense.

Will it be ok?
BROKEN TOY (usch ja…)
How are you feeling today?
MY MAN´S GONE (ja…så är det)
How do your friends see you?
LASAGNA (ehrm…ja, antagligen så)
Will you get married?
NOBODYS LONELY TONIGHT
What is your best friend's theme song?
BRICK SHITHOUSE (hehe…)
What is the story of your life?
LIVE TOMORROW (ja, fan…tyvärr)
What was high school like?
THE HARDEST PART
How can you get ahead in life?
FEATHERS AND DOWN
What is the best thing about your friends?
YELLOW
What is tonight going to be like?
GET RHYTHM (troligtvis inte tyvärr)
What is in store for the remainder of this weekend?
DANCING IN THE DARK (ja…kanske det faktiskt)
What song describes you?
I TAKE TIME
To describe your grandparents?
BOSTADSANSÖKAN (?)
How is your life going?
THE SCIENTIST
What song will they play at your funeral?
FOLSOM PRISON (levande begravd?)
How does the world see you?
BORN TO RUN (*suck*)
Will you have a happy life?
TRY AGAIN (nästa gång kanske?)
What do your friends really think of you?
WHY (!!!)
Do people secretly lust after you?
JAQUELINE (vem är det?)
How can I make myself happy?
BACKLASH BLUES
What should you do with your life?
ZAPATA (ja, skulle säkert behöva lite sånt…)
Will you ever have children?
BOY IN THE WELL

sound and vision

2006-11-09T22:51:00.000+01:00

vision
Världen var svartvit. Önskade vi färg-tv men ångrade oss?
Super,ultrashine and glitter, ariel mega coulor reklamfärgar världen men det gör ont i våra ögon och vi blundar och drömmer - svart och vitt. Vintern täcker färglöst. Vägdamm, asfalt, ruttna löv. Lysrör bryter skymningsljus. Frostgrön gräsmatta. Dimljus.
"Det är så vackert med mossan fångad under isen. Snövitsgrön. Levande död. Iskristaller. Sprickbildning" Och leran som trängde upp mot ljset när isytan sprack under foten. och ljudet av den kristallklara sprickan och det bruna, bubblande....
sound
Och innan mp3 var min värld barnkräk och lövblåsare och bussdörrars luftskrik i mina öron. Innan musik var inte världen så vacker som nu. Innan mp3 hörde jag ljudet av mina fotsteg mot asfalten. Nu hör jag kärlek och trummor, kör och cresendo. Goddam, vad allt är vackert med ett soundtrack, birds come flying at the speed of sound.
(Tänk om jag är vacker med musik? Shuffle; Är jag vacker med musik?: BROKEN DREAMS)

Jag kan faktiskt leva i staden med musik i mitt huvud. Jag kan röra mig framåt om jag får gå i takt Think I´m gonna cry, don´t know why, think I´m gonna sing myself a lullaby, feel free to lissen, feel free to stare
Men när vi går på ängarna så vill jag bara höra ljudet av dina lätta steg. Dina tassar mot marken och dina glada andetag. Det tystnar i mitt huvud då. Världen är vit och frostgrön. Världen är hundens andetag och varma kropp mot mina ben. Så kan jag då äntligen känna mitt hjärta slå och kanske mina ögon vila om jag faller....feathers and down

gåshudssensualism

2006-10-08T21:23:00.000+02:00

Det finns en värld för människor som aldrig blir tillgänglig för mig

det är ett trappsteg jag aldrig kan kliva över
Det finns en känsla, en tanke, ett naturfenomen, en natt
som jag aldrig kommer att kunna förstå
som jag exkluderas, exkluderar mig ur

och de stunderna blir fler
och färre
men många

en filmduk, ett radiodrama
en utanförblick på ett innanförvarmt scenario

vanligt, vardagligt. Jag förstår
tar plats och gör mig till mer sådan
inflation i upplevelse
inskränkt till gula fötter, gula fötter
bruna huvuden, en masse

Lisa säger; Du kan inte säga att du är olycklig om du inte också varit lycklig. Hur kan jag annars relatera det till varandra?
nehä...det här kanske är lycka för mig då. Det här kanske är lycka för mig då.
Men lycklig är jag hellre med dig. Det är inte samma sak utan dig. Kanske är jag hellre lycklig utan mig. För med mig är förbannat inte lycka.
Med mig är en bioduk med såpasperma. Och där händer inget mer förrän lamporna brinner upp. som om en fluga flyger in i ljuset.
Sprätter.
Knäpper
och faller ner.

Mina vackra vänner är aktörer i det otillgängliga livet. super coulor.

samvete och ursäkt

2006-10-07T11:22:00.000+02:00

Jag får dåligt samvete över fucking bloggande. För att jag inte skriver men också på grund av det som jag skriver.

men vad är det för poäng om det inte är meningsfullt? Och mitt liv i dagboksform är inte alls meningsfullt? Dessutom tjatar jag om allt vardagligt till alla riktiga människor hela tiden
medan pretantiöst introvert prat inte har något utrymme på någon annan plats.

Det är ändå inte så många som läser...och det är väl bra tror jag för om jag ville att människor skulle känna mig som den jag är så skulle jag nog inte le så ofta och då skulle jag verkligen behöva vara speciell för att ha någon bekantskap överhuvudtaget.

Jag borde inte ens ursäkta mig...men det är jag ju bäst på.
men nu har jag inte ens tid för det längre...fika + hundpromenad med min favoritmänniska Nina och söta Tesla.

if my hearts soaking wet

2006-10-06T17:33:00.001+02:00

Ibland så älskar jag Lisa mest i hela världen. Jag älskar människor (och Line -nästanmänniska) mest i hela världen också...
Men det får plats ändå. Det är tomt hos mig, så jag får plats med alla som jag älskar mest av allt.
Jag älskar också för att kompensera att jag inte vet hur jag ska lära mig att vara älskad. Det är så otroligt svårt. Det är så fruktansvärt ensamt.
Idag älskar jag Lisa för att hon tar hand om mig, och för att hon låter det vara sådär svårt utan att försöka förenkla. Jag känner mig bara fråntagen något när det förenklas.
Jag är ledsen i mig själv. Jag vet inte varför.

Men jag är hjälpt.
Av Lisa, av S.

S, som hittar någonting i mig jag aldrig lyckas hitta själv. Som ger mig min egen balans tillbaka.Som inte behöver hålla mig och stödja mig, som bara behöver se på mig och andas nära mig för att jag ska bli tryggare för mig själv.

sometimes i breathe you in
and i know you know
and sometimes you take a swim
found your writing on my wall
if my hearts soaking wet
boy your boots can leave a mess Tori Amos

jag skulle kunna sova istället...

2006-06-09T07:41:00.000+02:00

Jag saknar både dödsrädsla och passioner.
Det är en konstig kombination, de tar dessutom ut varandra.
Jag har aldrig klättrat förut i mitt liv men förra veckan klättrade jag femton meter och slängde mig sedan ut. Trodde faktiskt att jag var rädd för höjder.
Men jag har inga begränsningar.Eller önskningar.

Jag saknar både dödsrädsla och passion men egentligen kan man väl sammanfatta det som att jag saknar livsbegär.
men jag saknar inte begär.
eller rädsla. Jag saknar inte livsrädsla.

Jag försöker igen, att skriva. Men jag kan inte ens hålla en blog levande.
Och när jag klättrat uppför väggen och kommit en bit, så kastar jag mig ut, men ingen svindel eller sug i magen kan beskrivas och fallet blir helt platt utan våndor.
Och inget finns att berätta.
Jag har inget att berätta.

Det lever en kvinna i mina tankar. Men jag kan inte berätta om henne, för när jag frigör mig ifrån henne och slänger mig ut så ser jag henne inte längre.

De sa: "Du kan bli hur bra som helst. Ingen har någonsin förut klättra så. Är det inte roligt? Känns det inte bra? Ska du inte köpa utrustning och träna med oss tre gånger i veckan? Vi är imponerade."
Och jag sög åt mig men tänkte, att det kanske skulle gått bättre om jag inte var så tung och klumpig, om jag var en fjäder som virvlade uppåt.
Men helst ville jag bara åka hem.
För det var en dag imorgon också.

Jag önskar många gånger att jag var en fjäder och inte en sten. Eller ett ägginneslutet foster som svävade uppåt genom taget. Istället är jag ett steninneslutet monster. Hårdnad till stenbunden aska. I mörker.

http://www.home.no/edvard-munch/theme/3/aske.jpg

som jag...

2006-05-02T18:44:00.000+02:00

behagligt begravlig
fasligt alldaglig
ensam och allvarlig
egentligen,
farligt allvarligt (fast kanske inte just idag)...

förfärligt anskrämligt
inte härligt, kär-likt eller någonsin färdigt
självklart umbärligt
utan behov av att vara ärligt

jag saknar mig med alla utom dig

ag

2006-04-23T19:59:00.000+02:00

Det blir såhär att jag måste radera om och om igen...
jag blir "för personlig". Förstår inte varför, som om innerlighet skulle vara en egenskap jag besatt?

Jag kan inte skriva utan att bli för mycket och för litet på en gång. För mycket av mig, för litet av dig.

Sånger är personliga på ett helt ok sätt. Inte såsom ett skrivet ord som måste vara tillgängligt för alla. Melodin bär fram det som saknas i mellanrummen.
Tystnaden är för stor hos mig.
Men ändå, är det det som jag säger som blir för mycket. Därför lyckas jag aldrig fylla det här utrymmet. Jag delar med mig alltför mycket när jag försöker.

farmors friare

2006-03-27T21:46:00.000+02:00

Min farmor har en ny pojkvän. Han är tydligen inte ens trevlig. Det känns otroligt obekvämt och väldigt störande. Jag vill vara arg och skrika "Han har inget i vår familj att göra!" och bete mig som en femåring i kris...

men så kan man inte göra. för farmödrar måste få ha pojkvänner, och småbröder flickvänner och alla måste få älska någon annan (inte minst måste jag få göra det med min familjs välsignelse).

men en sak är ju jävligt säker, att om de inte sköter sig, då kan jag nog kasta ut en 80-årig gubbe precis som jag gjorde med den där lipsillsbebisen brorsan hade för några år sedan! Sedan vill jag stå i dörröppningen och vinka "hejdå¨med en hånleende och hoppas att jag, när jag stänger dörren, inte möter ledsna ögon hos den som jag älskar...

lyckoskuld, scharlakansguld.

2006-03-23T16:55:00.000+01:00

Jag har en väldigt stor studieskuld. Jag har en enda oändlig kärleksskuld. Kärleken en nåd, omöjlig att hantera. Inte välförtjänt.
Vansinne att hålla min hand.
Nåd.

Vad är väl ett just nu?

2006-03-22T09:12:00.000+01:00

kanske för tidig morgon för att tänka.

det finns skador som läker
och så finns det sår som genomblöder tiden

Kerro Holmberg

Det finns också en alldeles ny och vidunderlig känsla av kärlek. Men det undantar inte att idag är jag ensamhjärtad och undviken.

back in...

2006-03-21T23:19:00.000+01:00

Jag känner mig stundtals förbannad av datorer och kan inte låta bli att fundera över ondskan i opersonliga ting.
Nu funkar det iaf. Just nu. Håll tummarna.

Jag har inte lust att skriva just nu. Jag måste tentaplugga. Det är sista tentan på terminen. Samtidigt som jag gör mitt första jobb som lärare nånsin...shit, vilka pubertala ungar men gud så roliga de är.
Tänk vad upptagen jag kommer att vara med praktik och vikariat och examensarbete, jag kanske inte ens kommer att ha tid att vara deprimerad för på all ledig tid jag har så kommer jag bara att vara älsklig med S, pyssla om min växande konservburksträdgård och pusspussgosaihjäl Line som är superduktig just nu...fastän ett riktigt klådnystan med hudallergi och noskvalster på samma gång. Har fått igång min kamera också så snart kommer det bilder på (kak)monstret (Line that is)...

dessutom så ska fritiden ägnas åt mindre dagboksbloggande och mer återgång till lyrikspridande och essensletande med språklig hjälp.

i´m free to decide
free to decide
and i´m not that suicidale at all
Cranberries

obehaglig oro

2006-02-22T00:42:00.000+01:00

det går en rysning över huden...den sakta ålande svart och tunn orm. den väcker oro och obehag. den är olycksbådande kall.
något väntar mig. som inte är gott. och jag känner det. jag vet inte varifrån det kommer, om det är en inre demon som reser sig för att självdestruktivt straffa eller en folkmassa med knivar som rör sig i min riktning.

om min hjärna syntes på en skärm eller duk så skulle det vara en skräckfilm med sjukt vackra scener.

jag är så rädd för människor. det är inte klokt egentligen.

ormen kryper upp ur glädjen, som i en folksamling där man känner igen alla ansikten och plötsligt ser någon som inte tycks passa in. någon som liksom ljudlöst ställt sig emellan och borrat hål i marken under sig så att kallvattnet sipprar upp i sprickorna mellan människorna. Så att de delar på sig och plötsligt tittar på dig med andra ögon och du är inte en del av utan du är bara fel utav och det är bäst att springa allt vad du kan.

Kommer ni ihåg Jan Kask? sångaren i Brainpool. Jag har deras skiva painkiller liggandes framför mig. Tror att den är från 1995. Janne Kask var i alla veckotidningar och han var så snygg. och det enda jag kan tänka på när jag tänker på honom är något med provhytt och oralsex...och så kanske det var nåt med plastblommor också. jag vet inte varför, jag har väl läst nåt nånstans, det var knappast en personlig incident med herr Kask som framkallar de minnena.

Jan Kask ser litegrann ut som den där ormen...han är lång, smal och svarthårig och väldigt söt minsann...han skulle kunna vara en orm. Om det vet jag ingenting. han är nog trivselviktig, rynkig och pappaledig nu....och vad spelar det för roll?

Det är dags att hålla om S nu. Det är dags att somna varmt och vakna lycklig. Det är dags för mig att sluta vara rädd...

jobba jämnt!

2006-02-19T19:20:00.000+01:00

Kolla in det programmet. jag vet inte när det går. men jag brukar äta frukost samtidigt...så det är väl typ söndagseftermiddag runt 15.00. det kanske är repriserna som jag ser?
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=48345&a=538548 konstnärssjälar gör bäst i att inte veta varför de har den lön de har och 12300:- i löneskillnad för samma tjänst (på olika arbetsplatser visserligen) mellan könen är inte så mycket att orda om...

sjukligt sinnesslött studerande

2006-02-19T19:14:00.000+01:00

alltså...det här med att plugga. hur funkar det för alla egentligen?

först kan man ingenting, så då blir det kasst. sedan lär man sig lite (efter ca. 40p.) och sedan tjatar man de kunskaperna om och om och om igen och bara lägger till lite fler adjektiv som beskriver något och så undrar jag bara vad jag egentligen någonsin lär mig som är nytt?

och varför är alla studenter så sjukt omotiverade? Jag är inget undantag alltså. Jag älskar visserligen att plugga , men det är bara för att jag får lata mig så väldigt mycket.

jag sitter och skriver mina inlämningsuppgifter till imorgon och det är liksom tio sidor utan att öppna en enda bok, jag bara blajar på och vet att jag kommer att bli godkänd. men jag skäms över mig själv...jomen, det är helt sant! För om jag skulle ta mig an det här livet som en heltidsjobb. åtta timmar om dan. jag skulle ju bli professor ( min dröm) på nolltid.

Innerst inne så vet jag att jag snart kommer att få sota denna lathet : därav studentdrömmen inatt...examenskarnevalståget närmar sig med stormsteg, inte ens ett år kvar! och nu brinner det verkligen i knutarna...mamma...jag är rädd...

"And then you kissed me"

2006-02-19T12:59:00.000+01:00

Huden faller av som askflagor från ett bränt träd
gråa lemmar i bitar, skalas av
men fortfarande så långt in till köttet
faller
framåt då mina ben inte längre bär mig
faller bakåt då du ryggar undan för min hand och sotar dina vita fingrar
frasigt flagande, trycksvärta eller sot
och fortfarande så mycket kvar innan du blottar bränt kött

*

Jag drömde inatt att jag stod i en balklänning och skulle ta studenten igen. Jag har aldrig haft balklänning eller gått på studentbal. Men nu var det så. Min lärare frågade oss alla vad vi hade lärt om livet för att kunna leva i det.
och det enda jag visste var att det blir inte bättre. det gör alltid lika ont. Det blir inte bättre. Det gör alltid lika ont. Det blir inte bättre. någonsin. (det var egentligen här som de började sjunga)

och det var karnelval med flaggor och visselpipor och fjädrar och tyger och skramlande instrument. Det var band som marcherade till musik (jag vet inte vad de heter på svenska) och några som jonglerade med eld. hjulade genom eld. Satte eld på hela karnelvaltåget. Hjulade fram som ett rasande eldklot och satte eld på allt runtomkring. Men musiken bara fortsatte.

jag slet av mig tyget runtom mig och klättrade uppför en brant kulle. Det var eld runtom mig och när jag nådde toppen satt alla där. Alla som jag känner men som inte känner mig. alla vände mig ryggen. jag var så glad att se er och ville krama alla men ingen såg mig. jag kände igen alla ryggar. Mitt i allt, frånvända ifrån mig stod the Cardigans och sjöng (och jag har väl aldrig lyssnat på dem förr men...)

And then it hit me that love is a game

like in war, no one can be blamed

yes, it struck me that love is a sport

so i pushed you a little bit more

hem och tillbaka hem

2006-02-14T17:16:00.000+01:00

jag har väl ganska dåligt samvete för mitt förra inlägg...men vad har jag inte dåligt samvete för?

festen var ju helt jättesansad och alla var snälla och gulliga och den enda som var full och dräggig var....ehrm...tja, yours truly (Jag minns dock kommentaren "sctänk att jä druggit enåenhal boxabag å vodkadringar och halva flaschan salmiakki och jaä nyggrast här" och alla andras sneda och ändå något roade leenden)...men när vi fortsatte vidare på krogen när festen hade avstannat så var jag bara en daggmask i ett hav av slemklibbiga iglar...usch, det var nog faktiskt det värsta som jag varit med om...könsfördelningen var kanske 75/25 i bästa fall och jag försökte bara att simma fram med armar som i segt snor och jag undrade varför man inte utrustar kvinnor med elfösare när de ska ge sig ut i glesbygden!?

men jag hoppar händelserna i förväg...på flygbussen ut till arlanda kände jag den där jobbiga känslan av ett gummiband som sträcks och lämnar blodiga spår som en utdragen sena som repas upp ur mig och lämnar ett svart tomrum där all ängslan och ångest får plats...Det är alltid lika svårt att åka hem och jag kan inte förstå varför??

Jag flög över kiruna stad, vars belysning fortfarande är den vackraste i världen. Såg vidderna av svarta träd som ärgad hud och snön däremellan med vindar som trasar sönder huden och öppnar variga sår. Himlen var ändlös ovanför mig och jorden var svart och lysena från staden var den enda riktning i vilken man kan söka sig så förstod jag känslan, eller ytterliggare en aspekt av den. Den skräckinjagande ensamheten är aldrig så påtaglig som just där.
När jag är mittemellan Kiruna och borta så är jag precis så ensam som jag bara kan bli.
och när jag landar och ser min familj i ankomsthallen, så brister den blodiga senan och rullar ihop sig som ett skadat och sprucket gummiband.

fest.familj. förfärlig mat (blodpalt och kokt älgkött) och underbar mat (mammas vegetariska alternativ). tårdrypande tal bland talträngda hjärtan. tårtor med övervispad grädde. avsked. bakfylla. resa.

reser. igen. Men det känns aldrig svårt att lämna ("I´ts better to leave than to be left behind"). Inte alls på samma sätt. Det är dåligt samvete för att det är skönt att se arlandas upplysta byggnad. Det är utmattningen i utandningen. Det är inte blod och hårt knutna hjärtslag.
men

det är ensamhet att kliva av en buss mitt i natten och gå över en folktom centralstation i grå snömodd med Håkan Hellström i hörlurarna. Staden är tom och kall och blöt om fötterna.
Bussen håller bus. Men nu åker jag hem. Hem där Nilla och Dante möter mig slött i dörröppningen och där blommorna vissnar när jag är borta.

Milleniets DaliDante, king of my home

2006-02-09T22:27:00.000+01:00

Det är fantastiskt priviligerat att känna vassa bengalklor långsamt pressas in i min handrygg när Dante får en stunds magkli. Hans magpäls är som jag kan föreställa mig en vildkatts. Jag kan inte exakt beskriva den, men en viss strävhet och ogenomtränglighet i det varma och långt mjuka. Det är inget domesticerat i hans päls...

ibland så undrar jag om det överhuvudtaget är något domesticerat över honom...där andra ser en vild tamkatt ser jag en tam vildkatt.
Men det alla människor ändå tycks förstå när de möter hans säreget ljusgröna blick är att få vara i hans närhet är en ynnest han förunnar få. Och där han ligger bakom mig ger han mig vildkattsstyrka i ryggen!

/---/

Mina morföräldrar har varit gifta i 60 år den 14 februari. Ikväll ska jag packa en väska och boka en biljett i sista minuten för att fira dem. Jag ska träffa min släkt på mödranet. De består av frodiga kvinnor med hett temperament och svartmuskiga machomän, alla klädda i läderkläder. Alla är "naturliga" och det ska jag tala om, är man på ett visst sätt..."naturlig" är inte den som är annat än hetero, norrlänning och jävlar i mig köttätare!!!
Men det är nog inte så specifikt för min släkt som för hela norrland. Lokalpatrioter med "här är vi oss själva" som paroll...Men sig själv är man inte om man inte är "naturlig"...då gör man sig till...

Självklart är detta så provocerande för mig att jag bara måste "göra mig till" lite extra. Lillasyster intesåyster är ännu värre. Mor suckar och vi tittar under svartfärgade luggar på varandra och tänker "Älska mig för den jag är..." (fast utan den fåniga Josefin Nilssonrösten eller den nördiga låten, bara orden alltså)

Åh, snälla gud, skona mig från skuldkänslorna jag får av att skriva detta om min släkt
och snälla människor, tänk på mig och håll mig lite i handen när du gör det, jag behöver lite mod och kärlek!

oförskämd och otäck

2006-02-08T21:53:00.000+01:00

Jag hoppas att jag är läskig. jag hoppas att jag var obehaglig nog för att de skulle känna sig illa till mods.

jag hoppas att jag är ond. Ibland. Att jag kan vara ond också.

skallborrarskratt över äckelpaj med vispgrädde

2006-02-08T21:30:00.000+01:00

Jag vet inte om den här gnagande huvudvärken beror på att jag har blivit förföljd av det där skrattet i tre hela dagar nu.

det kan också bero på att jag är så trött...
att jag kämpar så med mig själv...
att jag äts upp av frustrationen av att räcka ut en hand med fingrar tills de knakar och ändå inte nå hans hand...

Men mest av allt måste det vara utsattheten för det egocentriska hos en människa som inte är ego av elakhet utan ren naivitet. Det är tröttsamt nog hos barn, med sina begränsade referensramar, det är tråkigt nog hos tonåringar i sin exklusiva och exkluderande värld. Men hos en vuxen människa är det rent outhärdligt! jag önskar att jag kunde fly från det där skrattet...det förföljer mig in i det mest innersta hörn jag kan krypa upp i...

Jag är så rädd för att bli en likadan människa för någon. Att jag blir den människan med det skrattet och irriterande vanorna. Att jag blir den som någon (den jag älskar) retar sig på. Så smärtsamt.

och när jag känner den rädslan så försöker jag vara snällare, se allt det bra med den människa jag på många sätt ofrivilligt delar stor del av mitt liv med...och så lyckas jag ett tag. Men tre hela dagar hemma är bara för mycket. Varje gång jag hör det där skrattet ( säkert tio gånger under tiden jag skrivit det här) så kryper frustrationen ihop till en hård och elak boll som studsar inuti mitt huvud och gör mig helt vansinnig!!

Men det sjukaste av allt, är att jag, som tyvärr har så svårt för att höra andra människor sjunga. Som allt som oftast känner mig besvärad och illa till mods och överdrivet kritisk, faktiskt, F a k t i s k t anser att den där människan har en mycket vacker sångröst. Och med all den irritation som jag bär så skulle hennes sätt att sjunga med till Lalehskivan driva mig till knivmord...men istället, så lugnar den mig och får mig att tänka: Vilken vacker röst!
Det är samma röst, som i skrivande stund får mina ögon att blöda av irritationsframkallad huvudvärk. Det är så märkligt...människor är. Märkliga.

förresten,
Det där skrattet...det betyder att hon är glad. Det är lycka för någon.

Och vansinne för mig.

höga ambitioner

2006-02-08T12:35:00.000+01:00

Vilken fantastisk dag det är idag! idag är dagen då jag ska bli klar med mitt PM.
Jag ska börja skriva det, behandla det och slutföra det just idag. Jag ska börja alldeles snart. Jag har bara haft så mycket att göra fram tills nu: Sortera min otvättade tvätt, diska, leta upp bloglänkar att publicera här, läsa gammal e-post (inkl. massmail), fylla i min kalender, messa lite, gå ut med Line, pyssla med mina groddar, fundera över vad jag ska äta till middag, bädda sängen (att jag just idag bäddar sängen, när det i vanliga fall endast görs en gång i månaden bevisar bara den otroligt ambitiösa stämning vilken jag befinner mig i just nu), rätta till böckerna i bokhyllan, lyssna igenom ny musik, planera morgondagen och fundera över den bästa frukosten på lediga dagar...Sist men inte minst måste jag nog platttånga håret också.
Och dessutom - så ska jag bli klar med mitt PM idag. Det känns fantastiskt. Att jag dessutom endast är tre veckor försenad jämfört med den senaste hemtentan som lämnades in tre månader försent känns också mycket bra. Det visar på en radikal förändring i prestationsnivå.
Jag är bäst.

och det som måste följa med...

2006-02-07T22:09:00.000+01:00

Tre gånger dagligen tvingad på knä
av nödvändighetens näve med mull på knogarna
fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan det försummade knackar i ett tomt bakhuvud,
fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,
sex gånger bortmotad från rummet med den hemliga
flöjten,
sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett,
nytt trots,
varje natt famnad av en sorg som sjunkit till botten,
svalkad av drömmar, vitsippor, slängda vid
vägkanten
väckt av en gryning med mörka ringar under ögonen

-du tror du kuvar mig liv?

Solveig von Schoultz "Nödvändighetens näve"

hur man börjar - och börjar om

2006-02-07T17:43:00.000+01:00

Allt som behövdes var en liten knuff...tur att jag är så lättpåverkad.
askan som kallnat: http://spaces.msn.com/regnaskasweden

men jag älskar ju att börja om. Nytt. Igen. En gång till. Jag vet inte vad jag älskar med det, men jag har fått för mig att det kanske är farligt. Att jag inte kan binda mig. Eller att jag är för bunden och därför om och om igen försöker hitta nya, små och patetiska sätt att slå mig fri...

Men det struntar jag i nu. Jag lägger det bakom mig. Ur askan och in i elden....en gång till.